Nu förstår jag sockor...
I sommar har jag stickat en hel del, just sockor.
Jag hade aldrig gjort det innan och behövde en hel del hjälp för att ta mig igenom det första paret.
Och jag förstod egentligen inte hur det gick till...rätt som det var låg det liksom bara en strumpa där med häl och allt, utan att jag fattade vad jag hade gjort.
Efter första paret var jag lite modigare och tänkte att det här fixar jag väl utan Maj-Britt ( det finns en Maj-Britt i närheten för de flesta...)
men nåt såg inte rätt ut, efter ett tag.... Jag var liksom tvungen att bara sticka aviga för att få slätstickning när det borde vara räta...

Så kom S på besök och jag visade henne den mystiska stickningen.-"men du stickar ju baklänges!" -"Och jag tror faktiskt att du har gjort en och en halv häl! Det här får vi göra om..."

Jag var inte redo helt enkelt.
Men sen, nästa par, klarade jag helt ensam!
Och plötsligt förstod jag vad det var som hände under stickandets gång.
Vilka maskor som skulle bli en häl och vad som var ovansida och undersida på sockan.
Jag förstod sockor helt enkelt.
Att säga att jag KAN sockor är därmed inte riktigt samma sak, men jag förstår så jag kan träna på egen hand.

Och precis så är det med yogan och alla övningar där: först fattar man inte vad läraren visar och tror aldrig att man själv ska kunna göra det samma.
Så provar man och tror att man gör något så när och sen förstod man att det inte var riktigt så och till slut trillar poletten ner och man ser övningen som den ska vara och man vet vad det är man strävar efter och hur man ska träna.

Man förstår även om man inte kan.