Jag körde på en katt i dag. Den hoppade upp precis framför bilen och jag hade inte en chans att stanna. Jag har aldrig kört på något förut och aldrig dödat ett djur.
Katten dog tyvärr inte utan i backspegeln såg jag hur den satt på vägen. Jag stannade och gick ur bilen ( V var med och fick stränga tillsägelser om att vänta i bilen) Katten blödde ur nosen och benen låg i en konstig vinkel, man såg att den nog inte skulle till veterinären, med andra ord. Det kom en farbror och cyklade. Jag ropade till honom och frågade om han visste vems katten var. Han visade vilket hus han trodde den hörde hemma. L gick dit och pratade med dem. Farbrorn och jag hjälptes åt att flytta katten till vägkanten, den jamade högt av smärta när vi rörde den men vi ville inte att den skulle ligga mitt i vägen när det kom så mycket bilar. Han som bodde i huset kom, och han sa att det var hans katt. Jag gick tillbaka till V som satt ensam i bilen. Han som ägde katten kännde en jägare som han ringde till och han kom efter en stund och avlivade katten med nån slags pistol.
Trots allt känns det ju som att allt löste sig på bästa sätt, jag menar att vi hittade den som ägde katten, vi fick hjälp att snabbt avliva katten, det var dessutom ingen som gjorde nåt direkt fel typ körde för fort eller så. Hade jag gjort det skulle jag klandra mig själv hela livet. Men trots allt detta känns det så hemskt. Hela tiden ser jag den lilla katten framför mig och hör hur han jamar. När vi körde tillbaka såg vi barnen i huset och varje gång jag klappar min egen katt tänker jag på dem. Det var deras tredje katt som blev överkörd.
Man kan ju fråga sig hur gud tänker när han gör så här. Är det nåt han vill säga mig?
Fattar jag så trögt att det krävs att han offrar en katt? Tyvärr förstod jag inget i alla fall, jag blev bara ledsen. Var det katten som hade gjort nåt fel? Jag tror inte det heller. Jag hoppas att det finns gott om strömming i katternas himmel och att han är där det inte finns några bilar han kan springa framför.
