Yoga ledig dag i torsdags, men jag hade ju mina egna lektioner på kvällen så klart...
Igår var V snuvig och febrig så jag var hemma hos honom. Vi, eller jag, startade det stora projektet att flytta akvariet från vardagsrum till kök...tappa ur, bära sten och tappa i nytt.500 liter! I karate kid filmerna gör han ju en massa arbete som de sen använder i träningen, jag kännde mig som han och tänkte "det här är också yoga" "allt man gör är yoga" men lite jobbigt var det i alla fall. Nu är det fint och fiskarna som bodde i det lilla akvariet har fått flytta in i det stora och de verkar samsas bra. Jag har lite träningsvärk i dag men jag ska göra ett långt och skönt sträcka ut pass. Hemläxan den här veckan var Uddiyanan. Tidigare har vi gjort som flera steg, nu skulle allt ske med mera flyt, utan pauser. det var faktiskt mycket lättare, det trodde inte jag.
Ibland blir jag så förvånad över mig själv...jag säger det igen, jag vet att jag har sagt det förut. det är som att man inte hör sina egna ord utan måste få dem sagda av någon annan.
Ex: på sista helg kursen som jag var med på skulle vi göra Mayurasanan. och vi skulle pröva att göra den med utsträckta ben, benen skulle vara utsräckta redan från början. Det här har jag aldrig provat...för jag tycker inte det är någon ide för jag tror inte att jag kan det! Sen provar jag och det går jättebra.
Till mina elever säger jag hela tiden att de ska pröva saker, leka lite med de olika övningarna, pröva olika varianter och inte vara så rädda för att försöka. Allt det här säger jag men jag gör det inte själv, förrän någon annan säger till mig att jag ska göra det. Det är som att jag inte hör mina egna ord. På samma sätt hade jag en förutfattad mening om hur det skulle gå när jag gjorde uddiyanan på det här nya sättet... det är ju skönt att jag kan ändra mig i alla fall.
lördag 19 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Replik till svaret från den 12 dec.
Jag tror mig veta efter många års träning hur ni arbetar på dojon. Ingenting sker av slumpen säger du, och det är i grunden riktigt anser jag. Ingenting av yogautövandet ska ske av en slump. Övningarna har ett syfte och ett mål. Även om de i många fall uppstått ur mötet mellan slumpen och tillfället.
Vad jag däremot funderar över är om ni filmar varandra när ni leder era pass, eller på något annat sätt utövar konstruktiv kritik i syfte att förstå yogan och hur ni lär ut er yoga. Går ni på varandras lektioner i syfte att studera varandra och se vad andra gör och hur de gör i syfte att bli kunnigare instruktörer.
Om ni gör det, så borde ni se att det är ett fåtal av er instruktörer som klarar av att utföra Virastana ”enligt reglerna”.
Jo, jag vet att ni är mänskliga som du påpekar, men berätta då och var övertydlig till eleverna att om de gör Virastana som du gör t.ex. då är möjligheterna stora att man att får en muskulär obalans eller riskerar att skada sig!
De ledda lektionerna ska man inte ställa samma krav på, det är självklart. Men de kan vara helt fantastiska beroende på vem som håller dem.
Eftersom jag har märkliga arbetstider så yogar jag med många olika instruktörer. I många grupper finns det utövare som precis som jag har tränat länge och även utövat andra former av yoga. När man hör deras frågor till läraren förstår man på svaren att även instruktören inte förstår det här med yoga helt och fullt ut alla gånger.
Jag har alltså tränat länge och jag vet vad jag ser och vad jag hör. Jag tycker att det verkar vara lite gammal new-age att tro att man får se det man behöver se. Det vore att ta bort det egna ansvaret för sina handlingar. För trettio år sedan kom en vän hem från Indien och bodde hos mig från och till. Han lärde mig en serie som i många stycken liknar Kartikkeya Mandala. Den attityd han och andra utländska tränare jag mött har varit mera lekfull och med ett mer öppet sinne för att leka med yogan, om du förstår mig rätt. Att prova sig fram, men med korrekta utföranden av asanas så långt man förmår. På så vis kan det bli lättare för många att ta sig till och utforska yogan och sin egen träning. I gymnastiken i skolan fick man ju inte helt godkänt betyg om man inte klarade av huvudstående och att stå på armarna, t.ex. Inte blev vi sämre gymnaster eller skadade oss bara för att vi försökte under en kunnig lärares överinseende.
Kan man inte ta sig upp med rätt benställning, rätt vinkel och rak rygg i Virastana, så ska man stanna där man orkar ta sig upp. Som det är nu i många grupper så följer eleverna sin lärare och böjer sig fram som vassen i vinden och svingar sig upp med en sned höft och buken i linje med golvet. Och det är väl ok om man har den ambitionsnivån på sin träning och inte kan mer om yoga. Men det gynnar inte den egna kroppens väl och ve. Och det måste man upplysa sina elever om.
Skicka en kommentar