8:e september

Två dagar utan yoga och utan zazen...
Men i morse var jag uppe och satt ett pass innan jag yogade. Den här veckan ägnar jag åt cirkeling. Det är bra att göra samma serie hela veckan ( förutom på lektion när jag inte väljer själv.) Det är lättare att se vad som händer och lättare att vara regelbunden, det som är mitt stora arbete just nu. Men det är svårt.. mycket svårt. Var går gränsen för när man ska lyssna på kroppen och veta när den säger ifrån för att den är trött eller om den bara är lite lat. Ofta får man höra( jag tror till och med att jag har sagt det själv...)att om man bara börjar och kommer igång så går resten av passet av sig själv...det är oftast inte mitt problem. Jag brukar inte tycka att det är så svårt att ta mig till mattan och börja. Jag gör en uppvärmning och en serie utan problem, men sen tycker jag att jag är klar, lite trött, liksom. så alla de där asanasen som jag innan tänkt att jag ska träna på, de blir inte av, så blir jag frustrerad och tycker att jag borde göra mer och bättre pass. Vilket är sanning då? säger kroppen ifrån och tycker att den fått nog på riktigt? Eller är den lite bekväm?
Jag brukar alltid proppsa på att glädjen till att yoga måste få finnas så jag vill sluta när det inte är kul längre, men det kanske bara är nåt som jag hakar upp mig på? Det kanske blir hur kul som helst om jag kliver över den här tröskeln. Varför är jag upptagen med sånt här egentligen?
I morgon provar jag och ser efter helt enkelt!