Sanga är ett Buddhistord som betyder ungefär att man har en andlig gemenskap...
och jag tänker att det kan vara lite olika saker.
Till exempel att man hjälper varandra att följa det spår man har valt även när det är lite svårt.
Ganska konkret...
mer difus är väl att dela samma andliga kännsla.
Att det finns andra helt enkelt som gör samma saker som man själv och tror på samma saker som en själv, som man får stöd av.
Det krävs egentligen inte ett konkret möte...bara att veta att någon annan har samma tro som en själv, även om den personen är på andra sidan jorden är ett stöd.
Också saker omkring oss kan vara Sanga.
Sådant som påminner oss om vad som är det viktiga i livet och håller oss på rätt väg.
Inget styrande och ställande, alltså mer som ett gnistrande stjärnspår, bara att lyssna till och följa.
Detta är ju alltså min MYCKET fria tolkning av hur min Sanga ser ut...
men det som jag egentligen ville komma till är att jag tycker att jag hittar en massa Sanga i yogan som det aldrig talas om.
Den "riktiga" yogin klarar sig ensam och ska träna så.
Men jag får jättemycket stöd av att träna tillsammans med andra.
Även om jag gör min egen träning finn de andra där i rummet och jag känner av deras energi och får en massa extra energi av dem.
Att veta att de tränar hemma samtidigt som jag står hemma hos mig är också stärkande att veta.
När alla frågor dyker upp är det ovärdeligt att kunna bolla dem mot någon.
Jag tror att om jag inte tränat i klass hade jag slutat med yoga ganska fort.
Det här tycker jag är precis samma sak, som Sanga, men man hör aldrig nån säga att det är så här och att det finns saker som är possitiva med det.
Samma sak att ha en lärare...jag skulle inte klara mig utan det. Ett tag, jovisst, men ganska snart skulle jag fundera på om jag inte dragit mig till med någon olat, hittat på ett eget sätt att smyga mig runt ett problem och diciplinen att träna utan att någon tjatade lite på mig, ja jag känner mig själv och vet hur mycket/litet träning det skulle bli;)
Nästa termin kommer att bli perfekt: mycket självträning, men vi kommer att ha fr Frida på flera helgträningspass där hon har sitt vakande öga/varma hand över oss.
torsdag 7 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Huvudet på spiken som vanligt!!!
Jag behöver också ha en gemensam grupp att både träna med och bolla saker med när de kommer upp. Det är jätte-viktigt för mig. Och att ha fr F som kontinerligt i vardagen följer mig och kan kolla av min träning/olater är ovärderligt. Jag är mycket tacksam för det.
Jag upplever dock att den svåraste practisen är att kombinera ett familjeliv med att ett andligt utövande. Att vara i nuet, att acceptera nuet, med allt vad blöjbyten, konflikter om läggtider , ekonomiska kriser på arbetet mm som finns runt mig.
Att åka på yogaträning/retreater är SEMESTER för mig...såå mycket enklare att bara ha sig själv, sin träning och sitt egna navelskådande att tänka på...
Men jag vet att det är just att kunna tillämpa sin metod i vår moderna tid och liv som är det viktigaste med att överhuvudtaget ha en andlig practise...gemenskapen med andra allså; en Sangha!
Kram
Annelie
Väldigt fint formulerat Helen:-)
Kram
Håller med, härligt att dela på olika sätt. Sen kan det vara utmanande och svårt att gå vidare, man blir lätt bekväm och det kan också vara en "olat" som du skriver om. Att inte våga lita till sig själv riktigt. "Listen to the little voice inside" som Zhander säger. För mig känns det centralt. Men självklart behöver man lärare, hur ska man annars kunna lära sig? Men man behöver kanske inte någon som vakar över en hela tiden? Kanske ska man våga vaka över sig själv? Det är en stor utmaning tycker jag. Och lite läskig.
Intressant reflektioner! Fin blogg!
Alla har sin väg att gå i yogan, sin inre kompass att följa. Gruppträningen är bra och energin från gruppen är viktig, kanske framförallt i början av sin resa. Kanske är du precis där?
En lärare med varm hand och ett ödmjukt sätt är toppen att ha! Det är ju så viktigt att man får dela sina upplevelser i yogan med andra.
Men - när man är ensam i sin träning, när allt står och faller med en själv - det är då man yogar här och nu.
Lycka till!
å
Skönt att det verkar som att ni förstår vad jag menar...det är inte alltid som det skrivna ordet förmedlar exakt.( och speciellt inte jag, brukar vara exakt, alltså;))
Jag tycker att det är så stor skillnad på hur öppet man talar om det här om jag jämför yoga-traditionellt med tex buddhistiskt. Inom buddhismen är det så självklart att alla behöver hjälp och man blir erbjuden den hela tiden. Medans yogatraditionen vill få utövaren att sträva mot egen träning och ensamutövande...det är ju rätt och riktigt men så SVÅRT. Och om jag tycker det är tufft att göra det här ensam fortfarande,vad tycker inte den som möter yogan för första gången då? Och varför pratas det inte om att det här behovet finns? Jag tror att jag skulle ha tyckt om att höra det när jag började med yogan.
Skicka en kommentar