19:e Maj

Nu är jag tillbaka...
Helgen har varit så bra!

Jag hämtade A-F på fredag eftermiddag. Vi visste ju att vi inte skulle få prata något under retreaten och därför lovade jag att skjutsa så att vi kunde prata i bilen till och ifrån gården.
Naturligtvis körde vi fel...när vi kom fram var det bara en kvart tills kvällsmaten.

Stänger av mobilen och kontakten är bruten.
Vi fick våra rum. Olika rum, jag skulle dela med två tjejer till.
Jag var lite osäker på när man skulle börja vara tyst så jag pratade inte så mycket med någon...jag bad de som jag delade rum med att hjälpa mig att vakna på Lördag morgon eftersom jag inte kunde använda mobilen.

Kvällsmaten var god, rödbetssoppa och hembakat bröd.

"en liten nypa av något på din tallrik mellan tummen och ringfingret på höger hand. Vänster hand i namaste. Tre cirklar medsols över maten och det i nypan läggs i offerskålen..."
Innan kvällens zazen började skulle de som var nya gå igenom hur man gör dokkusan. (det personliga mötet med gurun...)
Gurun S-e ville se alla som deltog åtminstonde en gång under helgen för att förvissa sig om att alla mådde bra och kunna läsa av var och en. D lovade att vi nya skulle få förtur så att alla hann komma fram.
Verkligen bra att alla var tvugna att gå dit. Annars hade nog många, inklusive jag själv struntat i att gå dit av ren feghet.
Läskigt, läskigt var det. Men jag kom ihåg alla klockor som skulle ringa och vilka dörrar som skulle stängas och öppnas, var man skulle buga och vad man skulle säga. Och S-e, han var ju så lugn och trygg och snäll och inte särskilt farlig alls.

Första passet zazen var över.
The och frukt och sova.

Pling, pling. En liten spröd klocka plingar i korridoren för at väcka oss. Klockan är 05.00.
Mina rumskamrater sover. BÅDA använder öronproppar!
Hade jag vetat det igår hade jag inte sovit lika lugnt.
Jag tar lite försiktigt på den enas axel.
-Åhh Tack ropar hon och kommer sen på att hon ska ju vara tyst...
Borsta tänder och gå till första passet med zazen.
Mitt i passet reser sig alltid någon av ledarna sig upp och går runt med en pinne som de bankar på folk med. Ja, det är någon akupressurpunkt de bankar på så att man vaknar till och spänningar i ryggen släpper.
I dag har jag bestämmt att jag ska pröva.
Jag sträcker upp armarna som betyder att jag vill bankas på. Får mina bankningar och bugar till tack.
Varje gång under den här sittningen får jag den här behandlingen och det känns faktiskt lite lättare, gör mindre ont!
Bara för att testa så låter jag bli nästa runda och det är mycket värre att låta bli.

Frukosten efter passet smakar gudomligt. Och ändå är det bara nån slags gröt, dinkel, tror jag. Och ett blötlagt fikon.
Men kaffe, riktigt kaffe, det har jag beställt och fått. Så gott!

Arbetspass.
Min syssla idag är att rensa röda linser så att det inte kommer med någon liten sten som någon kan bita i. Fyrakilos säck.
Iklädd förkläde och sjalett känner jag mig lite som askungen, men jobbet passar mig perfekt. Är lite rädd bara att missa någon sten så att någon gör illa sig på grund av mig...

Zazen igen.

Lunch-stekt tofu, sallad och råris.

Vi fortsätter att arbeta någon timme till efter lunch. Med samma arbete.

Zazen igen. Och en föreläsning av S-e. Vi är all buddha, säger han...
Nu börjar det bli riktigt tufft. Jag har kollat på schemat och sett att efter den här vändan har vi en timme ledigt!
Då ska jag gå till yoga rummet och sträcka ut den här stackars kroppen.

Jättefint yogarum, i en gammal skolsal, med griffeltavla och trägol. Högt i tak och stora fönster.
Skönt pass-Moving och länge i paschimottanasana.
Hinner duscha också, fantastiskt!

"om ni går en promenad, kom ihåg att se normala ut..."

Kvällsmat, grönsakssoppa.

Sista zazenpasset.
12 rundan är inget kul...jag tycker att jag smygrör mig hela tiden och väntar bara på en tillsägelse, tappar fokus hela tiden.
Efter vissa pass är det chanting, eller recitation. Fast jag har ett häfte med texterna i är det omöjligt att kunna följa med på allt. Det går så snabbt och är jättesvårt: Jag gör mitt bästa och är med på det som jag kan och känner igen, typ de fyra löftena ungefär...men det är jätestarkt att bara lyssna också.
Skönt att gå och sova lördag kväll.

Vaknar pigg av plinget från klockan.
Första passet.
Jag har bestämmt att jag ska gå på en dokkusan till. Egentligen tycker jag att jag redan fått tillräcligt av S-e, men de flesta går dit varje pass!
När D talar om att det är min grupp som ska gå nästa gång klockan ringer börjar man vänta, spännt.
Och fast ingen klocka har ringt, far han som sitter närmast mig upp, som skjuten ur en kanon! Och skapar en kedjereaktion, så att jag far också upp och tror att vi ska iväg!
Men ingen klocka har ju ringt så vi får lomma tillbaka till våran kudde och vänta lite till.
Sen iväg...
Nu är kroppen trött och sinnet trött. Jag känner mig känslosam och skör och det räcker med att S-e bara frågar hur det går och hur det känns för att tårarna nästan ska börja rinna.
Jag fick rådet att byta metod.
Det som var så hemtamt och tryggt. Bra, välbekant och invant. Borta.
Men det visar sig att jag fått en ny metod som var bättre än den förra!
Mer lugn och mer fokus.

Frukost, lika god idag. Gröt och banan.

Arbetspass. Idag ska jag rensa gångarna i zenträdgården.
Den är så vacker,så skulle jag vilja att min egen trädgård var. Men min trädgård är inte zen. Snarare Anarki.

The paus...tänk att hallonblads the och en klyfta apelsin kan smaka så gott.
I går tänkte jag att det nog var en särskild sorts apelsiner som fanns bara här på gården. Men det blir ju så när sinnet vilar från annat. Att allt förstärks. Smak, lukt och ljud är helt annorlunda här.
Konstigt nog är det som att jag känner alla här, fast vi inte har pratat.
Jag kan nästan allas namn...genom att läsa på deras the muggar.

Så är det bara ett pass zazen kvar. Och en ny föreläsning om att vi ska ha zazen med i allt vi gör, och chanting.

Avskedslunch!
Nu får vi prata igen!
Och vilket babbel det blir...som en propp som släpper och allt bara bubblar ut.
Vad skönt att vi har klarat det!
Jag har varit så modig, och provat massor med nya saker och jag har fått massor med kunskap med mig hem.
På nåt sätt har det ändå gått väldigt fort, och som det känns nu skulle jag faktiskt kunnat stanna några dagar till!
Men:
På med mobilen och skjutsa hem A-F
Och sen var det väldigt skönt att vara hemma igen.