måndag 24 september 2007

24:e september

I går spelade J abwon melodin på flygeln som står i danslokalen. Jag tycker att det är så häftigt att så mycket av ens personlighet kommer med när man spelar musik. När J spelade lät det som ett helt annat stycke än när jag spelar det, och ändå är det samma toner...likadant när jag och L eller D spelar hemma, vi kör ju typ samma stycken allihop men SÅ olika. D har sitt tonårsheta och vill spela fort och hårt (pianostämmaren hade en del att säga om det...)Jag gillar att plocka bort och skala av så mycket toner som går och får en minimalistisk stil, jag tror också att jag jag är ganska tydlig, att alla toner hörs. L gillar krumelurer och utsmyckningar, alla drillar ska med och han hittar gärna på egna, han har ett väldigt lätt anslag. Jag och D kan inte läsa noter och L kan inte spela på gehör.
Allt som man behöver jobba på går också igen i ens sätt att spela, det är precis som att yoga! Allt jag ska tänka på i yogan ska jag tänka på när jag spelar piano och i livet i stort...
-------------------------------------------------------------------------------
Om jag när jag undervisar pratar om känslor, att det kan komma upp olika känslor i kroppen när man yogar, man kan bli arg, glad eller ledsen och att det är sånt som finns i kroppen och det kommer fram när man börjar röra på den. Att det inte är så mycket att fastna i men att man ska veta att det kan hända. Bara genom att nämna det brukar resultera i att en eller ett par börjar gråta på lektionen...och vad beror detta på?
Är det för att jag gjort det ok genom att nämna det som de tillåter sig att släppa ut nåt som de annars skulle ha hållit tillbaka? Eller är det nåt som de plockar fram som egentligen inte finns, för att de hör mig säga det? ska man låta bli att prata om sånt som faktiskt ger eleven en slags förväntan på vad som kommer att hända och bara prata om det om eleven tar upp för att det har hänt?
-------------------------------------------------------------------------------
Jag har inte tränat i dag och jag har inte bestämmt hur jag ska göra. Det är föräldrarmöte i D;s skola och om jag ska gå på det kan jag inte gå på lektionen i kväll. Då måste jag träna lite hemma själv och jag har ingen lust:( Men det blir nog så jag gör i alla fall.
Andra bloggar om:

2 kommentarer:

Nina sa...

Jag hade läst om de känslostormar som kan förekomma i kroppen när man yogar, så jag blev inte särskilt förvånad när jag plötsligt började gråta för första gången. Då yogade jag därhemma.

Nästa gång jag grät var på ett hathayogapass. Instruktören guidade oss genom en djupavslappning och pratade då om knutar och spärrar i kroppen, det berörde mej så djupt att gråten bara kom, helt oväntat.

Vissa kanske behöver en 'push' utifrån för att våga släppa fram känslor, medan andra löser upp sina blockeringar själv så att säga.

Jag tycker, om jag får :), att du ska fortsätta berätta att vad som kan hända. Det är tryggare, åtminstone för mej som elev.

Namaste!

--Nina

Helen sa...

Jo, naturligtvis ska man prata om de här sakerna, jag är bara inte säker på att bästa sättet är i början på en lektion. Jag tänker att det skapar förväntningar på vad som ska hända...men det kanske inte är hela världen, egentligen.